this would be me
I used to feel sad, every day was a struggle and I wanted to give up. I never said a word but I left messages in the street hoping for someone to notice me.
Sitting with my knife cutting myself I heard someone call out my name.
Out of nowhere I had this guy named Henric waiting for me. A shy boy that I met the first time 7 years earlier but never talked to. I know when we first started school, he came up to me and had that shy smile on his face and suddenly he asked if I wanted to come to his birthday party... I would be the only girl and I had never talked to him. There was one more thing, he was black and I had never talked to a black person before and I was so scared. Don't know why because my sister and brother are both adopted from Iran. I turned him down.
Anyway, back at the camp I was bleeding from my arms and in came this wonderful Henric. He got both of the doors open. Came in to the bathroom and shut the door with the two of us inside. He just held me in his arms not saying a word. Just having me in his arms, crying. I have never felt as safe as I did with him. From nowhere he decided to notice me, no one else knew about this and after a while when I'd settled down he started to wrap my arms and stop the blood from pumping out. He got me a huge sweatshirt to hide in and he never said a word to anyone. He kept me safe that whole trip and I still think that he is my guardian angel, my love for him will last forever and that is the one and only that gave me something to be proud of, I finally existed.
It all began for real at my first camp out with the kids my age, I ended up in a huge fight and I just wanted to take my own life. I locked the door to our room while the rest of the group had dinner, went in to the bathroom and locked that door to.This was the first time I've ever gone that far and I thank god for his support. This was not any camp, this was a camp with church and what I just told you is one of many reasons why this happened. The other was that one of the volunteers’ made me stay in his bed one night against my will. But that is another story. Don't worry, I am ok and I'm loving life. And I will always be thankful for everything that has happened; otherwise this would not be ME.
Thank you for reading my story, it might be too much to talk about here but this is why I think that everything that happens, happen for a reason.
så många tankar
Sitter här och njuter av lugnet. Har sakta men säkert kommit tillbaka från sthlm och jag förundras varje gång jag är där över tempot och misstänksamheten som tycks synas i människors ögon. Flera människor har närmat sig försiktigt i hopp om att jag kan svara på frågor som : vet du var sergels torg ligger? osv.... Det är nästan så att dom ber om ursäkt redan innan dom ställt frågan.
Om man jämför hemma i min ministad så kan man se den eviga nyfikenheten och hur nya människor nästan jämt får ett eget följeslag för alla vill veta vem detta är. Så kommer man till storstaden där alla har sitt eget liv och sitt eget sällskap. Jag säger absolut inte att det ena är negativt och det andra är positivt, jag säger bara att jag förundras över hur skillnaderna ligger...
Det är så underbart att få komma till sthlm och bara vara, få gå runt på gatorna i sitt eget tempo och låta blicken vandra över byggnaderna och även iakta människorna runt omkring. Men det är desto mer underbart när jag kommer hem, stiger av bussen och känner mig välkommen genom att människorna vinkar och ler när man kommer gående. Hur jag känner mig säker och lugn i mörkret på väg hem.
Sitter och funderar på hur ett av mina projekt ska komma att bli. Har kastats in i något som jag aldrig gjort förut. Jag ska se till att vi får artister till vår stad och i rätt sammansättning. Det ska vara rätt pris, rätt namn och rätt dag. Men att då hitta runt i denna stora djungel är svårt när många redan har sitt kontaktnät och har ett osynligt skydd om sig i "rädsla" för alla dessa golddiggers.... Självklart förstår jag detta och jag vet ju själv hur mina drömmar kan gå.... Men ibland önskar jag mig en liten ängel som kan visa mig rätt väg....
Angående mina drömmar så vill jag så gärna träffa rätt människa med rätt kunskap som bara kan säga svart på vitt om det är någon idé för mig att ta min sång på allvar och boka lektioner för att utvecklas. Någon som kan hjälpa mig även att inse att scenskräck bara är ett påhitt för det tycks jag inte förstå själv.
Jag blir 27 i år, det är lite sent för att komma in i liknande brancher men jag vill i alla fall kunna kanske sitta med gitarr och spela i en trädgård på sommaren med cafégäster runt omkring mig. Tänk att få ge den gåvan till människor, en sång där man kan relatera till situationer och där man kan hitta ett lugn. En bit av lyx i vardagen där man kan få drömma sig bort..... Tänk om jag fick ge det till en annan människa.
Jag antar att det är lite därför jag alltid älskat mitt jobb som servitris. Hur jag ser mina gäster som underbara människor och det är mitt jobb att ge dom en lugn stund där ingenting kan komma in och störa deras njutning av livet.
Men jag antar att skolan är mitt allt just nu tillsammans med min älskade rob samt min hund... Jag har fått en folkskygghet som gör att mitt hem är min borg just nu... 
