solsidan
Det är så lätt att förhållanden går in i vänskap och man glömmer bort det lilla extra, ibland blir man påmind men det kan även var för sent. Man ska inte behöva kämpa för att känna glädjen av varandra. Det ska komma naturligt och det bästa är när vänskap istället går vidare till att ha ett förhållande....
att älska någon är inte alltid det lättaste. Hur mycket man än vill den andra väl så måste man ibland släppa taget och gå vidare. Att älska någon och stanna kvar i något där det inte längre är lika villkor kan så lätt sluta i bitterhet.
just nu är det så många sjuka saker som sker runt omkring mig vare sig jag vill eller inte och jag kan inte annat än att omfamna det. Jag har det så fruktansvärt bra och jag har så många underbara människor runt omkring mig och jag kan inte känna skyldighet för det även om saker och ting har förändrats. jag gjorde ett val för lite över ett år sedan. det gick inte som jag kanske velat men jag insåg dock att jag har en underbar bästa vän.
Har man delat de svåraste tiderna tillsammans med någon då är det dags att kanske backa och se det för vad det är. Att man ska vara evigt tacksam över att man haft någon att dela dom med...
sortering
2. Politik
3. Studier
4. Jobb
5. Familjen
7. Stalker
Vi börjar med dagens första ämne.. Det är ju såklart melodifestivalen. Jag har följt årets melodifestival troget och tycker att själva finalen var ju underbar. De enda låtarna som inte passade in var Jöbacks, Andersson och Wahlgren... Dom hade säkert kunnat vinna med andra låtar. Jag tror inte det handlar om vilken ålder det är på artisterna utan just val av låt och hur man framför.
-Olas låt har ju satt sig i huvudet men jag tror dock han hade behövt bakgrundsdansare... Han må vara bra men med en sån låt vill man gärna ha lite mer show där man rycks med och förundras utav dansarna.
-Darin har sån underbar röst och han kan säkert gå långt internationellt. Men för att han skulle ha gått vidare så skulle han kört en upptempolåt.
-Erik Saade är ju Måns Zelmerlöw kopia varav man kan höra på låten att den nästan är gjord för månsan... Speciellt om man jämför låtarna på måns senaste album... Schysst uppträdande men fastnade i tjejträsket.... Även här en låt som sätter sig i huvudet...
-Wahlgren är helt okej, hon tillhör kulten men hade dock behövt en mer seriös bild bland svenska folket. Kanske inte låten var ändå schlagerstämpel på men man kanske skulle satsat på enklare kläder och lite mer seriös dans eller ingen alls.... bara dansare så att säga...
-Jessica Andersson är en av sveriges bättre sångerskor och jag tror även hon skulle haft upptempo eftersom hon ändå kan klassas med Carola, Lena Ph och diverse schlagerfantaster.
-Peter Jöback, vår allas musikalhjälte men han borde ändå gått tillbaka till sina tidigare melodier där han personifierar sig själv och sjungit från hjärtat....
-Anna bergendahl är en av mina absoluta favoriter. Hon sjöng med hjärtat, hon är lite av en nykomling trots idol och hade inte massa trams utan körde en bra låt rakt upp o ner med en underbar röst...
-Salem al Fakir, även han hade varit underbar att skicka till Oslo men förhoppningsvis kommer han få mer spotlight på sig för han är ändå en guldklimp som många missat.
-Timotej är ju svensk kultur med gammaldags melodi... Helt okej men känns ändå lite gammalt.... dock troligen årets sommarplåga =)
-Andreas Johnsson har en underbar stämma och en otrolig charm, kanske inte rätt när det gäller schlager men honom vill jag gärna se mer av... Dags att visa framfötterna och bjuda på sig själv....
Det som känns konstigt och negativt är dock att helt plötsligt är det okej att inte spela instrumenten live.... Det för mig blir ju fusk för här ska man ju verkligen visa vad man går för och se till att man har bra band med sig... Även att det spelas bidrag på radion innan finalen är inte rättvist.. Ska det vara så ska det vara ordentligt just för att skapa mer spänning och inte låta vissa låtar fastna mer än andra utan alla ska ha sin programtid....
Andra ämnet idag är politik, satt och lyssnade på radion igår om hur fler och fler politiker börjat blogga men att de kanske inte är riktigt redo att hantera de olika inlägg de kan få. Var går gränsen och vad ska man låta stå kvar på bloggen... Jag vet inte för jag har inte följt någons men jag tycker om fatumet att de håller sig myckert på internet och man faktiskt kan få följa dom lite längre in på livet och man kan på något sätt känna en samhörighet. Jag har ingen aning om vilka som står för vad utan jag skulle gärna se program där vanliga svenssons som inte är insatta får fråga ut de olika partierna för att få en förklaring i olika frågor på vanlig svenska så vem som helst kan förstå...
Dagens tredje ämnet är studier.... Nu är jag snart med skolan för denna period. Just nu pluggar jag allmän linje för att kunna ha behörighet att söka in på universitet eller högskola. Tanken är att imorron när det är start för ansökningstiden så ska jag skicka in till min fortsatta dröm. Det är socialpedagog men tydligen är det väldigt svårt att komma in så nu gäller det att hålla tummarna. Egentligen har jag panik för jag vill så otroligt mycket men jag tror det är mitt mod som sviker mig. Väljer jag denna utbildning och faktiskt kommer in så innebär det högskola i 3 år framöver. Detta innebär en viss låsning och otroligt mycket fokus... Jag har ju haft svårt med skola tidigare fast på senare år har det gått mycket bättre. Har ju faktiskt studerat till fritidsledare i 2 år och sedan denna allmänna linje.,... Och jag höjer mig hela tiden studiemässigt. så då borde jag vara redo.... Nu är bara frågan var man hamnar, hamnar jag i trollhättan eller blir det kanske varberg eller kanske vimmerby eller karlstad.... suck stön och virrvarr.......
Fjärde ämnet är jobb, ska på arbetsintervjuv imorron. Det blir den tredje intervjun som jag varit på hr i området... om man ska kolla hur det ligger till på de tidigare så ser det ut såhär... Båda tidigare ställena har varit intresserade... Första stället sa att jag får jobbet.. jag blev jätteglad ända tills jag såg lönen för den är en startlön och jag vet att jag alltid haft högre på grund av tidigare erfarenheter och kunskap... Så då sa jag att det inte stämmer och då fick jag en dålig ursäkt några dagar senare att dom redan anställt någon. Det roliga är att det stämmer inte samt att pappret som dom visade mig så hade dom ändrat min tjänst helt från det jag hade sökt.. Det gjorde mig väldigt illa för jag stortrivdes där och hade verkligen fått ett så bra intryck.... Hur som helst, då åkte jag till nästa ställe där jag fick jobbet. Haken här är att min lön är högre och att det är rent sommarjobb MEN dom skriver inga kontrakt för dom anser bara att det är onödigt eftersom det är säsongsjobb och inget annat. Det känns väldigt oseriöst.. Så nu hoppas jag på detta ställe att lönen ska vara som på det senaste stället men att dom även skriver papper på det... Kruxet med detta ställe dock är att jag inte har något körkort och det är en relativt lång bit dit... Så nu får man se hur detta ska gå....
Det femte ämnet handlar om familjen, jag älskar dom alla men jag önskar att jag hade dom närmre... Inte geografiskt men känslomässigt... Nu känns det verkligen inte som om vi är släkt eller att vi känner varandra... Tydligen handlar det om att man ska hålla sitt eget liv för sig själv... Dom gånger jag frågar personliga saker som hur går det pojk eller flickvän osv så får jag till svar: sköt dig själv, det är mitt privatliv... ???Jag trodde att familjen hörde till privatlivet men icke.... synd synd, inte alla i familjen är så men att den tanken ens finns gör väldigt ont!
Sjätte och sista ämnet är stalker.... Jag känner mig som en jäkla stalker... Finns 2 personer som passerade snabbt i mitt liv på den viktigaste dagen för mig. Jag är sån som gärna vill ha kontakt och vill gärna kunna ge tillbaka på något sätt men jag tror nog att jag lyckats skrämma dom genom att sätta stalkervarning på mig själv... känns skit... Men, jag kanske är lite väl intensiv när jag väl möter underbara människor. haha, konstigt men men... Vill ju bara passa på att njuta så mycket jag kan av livet. Insåg att ett nytt program skulle nog passa mig där jag skulle våga sjunga sen upptäckte jag att det skulle nog bli stalkervarning med stora bokstäver i så fall. Hahaha, så jag får vänta på någon ny idé så jag kan testa mig själv till max.... Önskar verkligen att man kunde göra någon form av idoluttagning fast utan kameror... Vill bara veta svart på vitt om det är någon idé för mig att drömma om att en dag få stå på scen och sjunga.. jag vet att jag behöver skolas men jag vill ändå veta...
Den låten som vann melodifestivalen skulle jag gärna ställa mig o sjunga... rakt upp o ner, den passar mig tror jag nog ;)
hur som helst, nu har jag fått ur mig dagens tankar... nu är det dags att fortsätta mitt pyssel och njuta av denna underbara söndag!
grundtanken
jag vet inte om ni själva är lika lättpåverkade som mig men jag fastnar gärna framför gilmore girls, det är ju ultimata förhållandet mellan mor och dotter. sen har vi gamla hederliga fresh prince, även där kan vi följa en kärleksfull familj med glimten i ögat....
det här är bara 2 serier utav alla filmer och serier som existerar i världen. men ändå tycker jag att uppväxten via media visar hur familjer tar hand om varandra, om något skulle hända en själv så vet man att för alltid så kan man luta sig mot nära och kära för dom är aldrig ett dömande folkslag....
eller ja, inte enligt min mediauppfattning i alla fall..... Jag vet inte hur ni har det men jag älskar min familj men jag tror aldrig jag haft det där typiska "sexsamtalet" som man ofta hör på tv. Jag har i stort sett ingen aning om hur deras drömtjej eller kille ska vara, vad deras favoritfärg är.... jag har ju knappt koll på när dom fyller år....
jag är sån där hemsk person så när jag sätter mig med en bok, framför datorn eller teven så kan du säkert tala med mig i timmar utan att jag faktiskt hört eller sett dig. Jag går in i trans och kopplar av allting runt omkring mig... visst kan det vara skönt men många kan oxå ta väldigt illa upp även om jag inte menar något illa alls med det....
sen har jag ett problem som jag önskade att jag vågade ta itu med och verkligen stå för.... det är min telefon-fobi... jag får sådan totalångest när jag ser att det ringer... jag klarar i stort sett aldrig att svara utan låter min rob göra det åt mig. han vet på ett ungefär vilka jag klarar att tala med.... jag klarar knappt inte ens att ringa.... jag andas tungt, får panik, går gärna långt ifrån mobilen efter att ha stängt av ljudet och får ett jobbigt tryck i hela kroppen. Oftast när jag väl svarat eller tagit mig mod att ringa så brukar det inte vara någon fara men att komma till den punkten är något som jag kämpar med varje dag....
man skulle kunna kalla detta lite av en bekännelse; två av mina största brister är helt enkelt telefonen och media....
nu känns det som om det bara blev en massa blaj blaj att skriva....
anywhooo... apropå något helt annat, nu är det meningen att vi ska flytta igen... ska bo nere på kusten i vår stuga under sommaren i alla fall. Har sagt upp lägenheten från och med 1 april men det vet man aldrig om man blir av med den tills dess.... både jag och rob har blivit erbjudna jobb men ingen av oss får skrivet kontrakt utan dom anser att det är muntligt avtal som gäller... vilket känns skit, känns inte direkt pålitligt...
egentligen vill jag flytta mot sthlm eller gbg och verkligen testa något nytt i jobbväg.... jag vill lära känna den peter jag haft kontakt med via jobb och se om han på något sätt kan sätta mgi som lärling... hampus känner jag tyvärr inte men han verkar ha så många idéer och erfarenhet så honom vill jag ställa en fråga eller två... större delen av min familj bor i sthlm samt de vänner jag faktiskt känner att jag kan lita på osv....
men nu blir det urskogen... en stund...
och vem är du
min livsplan har alltid handlat om att innan 30 så ska jag vara gift, ha barn och tryggad ekonomi. för att då lkunna uppleva detta så är grundstegen dessa: träffa en man, förlova oss, skaffa tryggad ekonomi, gifta oss, skaffa hus o körkort, sedan gå vidare till att ha barn... från den dag jag blivit förlovad så ska det egentligen inte få gå mer än ett år. och jag får absolut inte få barn innan giftemål eftersom denna dag ska enbart handla om brudparet.... jag fyller 27 i år... mina regler är åsidosatta och jag har haft panik senaste året över detta.....
jag bröt hela mitt mönster den dag jag valde att fria.... enligt min mall så är det herren i förhållandet som verkligen ska kunna överraska mig och sedan ställa sig på ett knä och fråga... men jag har hittills aldrig verkligen blivit överraskad av någon.... det var dags att börja styra själv eftersom jag änd är en ordentlig kontrollfreak....
en dag så visade min älskade herre här hemma mig ett videoklipp på youtube.... det var en underbar text men det som berörde oss båda mest var personen på klippet, han utstrålade en livsglädje som vi knappt ser i dagens samhälle och detta kom att bli en återkommande låt som spelades när det verkligen var äkta glädje hos oss....
ironiskt nog tänkte jag, fine.... jag friar.... hur vill jag fria... jo det vore underbart att ändå få en äkta klyscha men ändå med en grundtanke som visar på glädje och där vi har en grund som påminner oss om våra finaste stunder.
jag tog kontakt med denna underbara herre som sjäng denna sång och han valde att tacka ja på studs och hjälpa oss....
jag och min älskade har inte haft det lätt under åren, det har varit alkolism, drogmissbruk och även rent hat som pågått i vårat liv. våra närmsta vänner har ljugit, talat sanning men även valt att medvetet såra oss... delar av min familj har valt att såra, förudmjuka och avsky den jag valt att dela resten av mitt liv med.....
låten som spelades den dag jag fridae innebar evig frihet och även sann glädje för oss. Något som bröt mot allas fördomar och som även visat mig att jag är värd att kämpa för.
Jag menar inte att förfölja på något sätt utan jag kommer för alltid vara evigt tacksam att 2 underbara personer valde att dela denna dag med oss och göra detta möjligt. självklart finns det fler personer inblandade men 2 i huvudsak som gav mig min bästa dag.
Tack till albert och hampaherrarna... och tack rob, du är för alltid den som visat mig sanningen och gett mig självförtroendet att säga ifrån....
detta var helt enkelt lite spontana tankar som banar väg för en mer öppen kommunikation för mig... helt egotrippat men ändå otroligt skönt att bara spotta ut....
puss!!!!!
this would be me
I used to feel sad, every day was a struggle and I wanted to give up. I never said a word but I left messages in the street hoping for someone to notice me.
Sitting with my knife cutting myself I heard someone call out my name.
Out of nowhere I had this guy named Henric waiting for me. A shy boy that I met the first time 7 years earlier but never talked to. I know when we first started school, he came up to me and had that shy smile on his face and suddenly he asked if I wanted to come to his birthday party... I would be the only girl and I had never talked to him. There was one more thing, he was black and I had never talked to a black person before and I was so scared. Don't know why because my sister and brother are both adopted from Iran. I turned him down.
Anyway, back at the camp I was bleeding from my arms and in came this wonderful Henric. He got both of the doors open. Came in to the bathroom and shut the door with the two of us inside. He just held me in his arms not saying a word. Just having me in his arms, crying. I have never felt as safe as I did with him. From nowhere he decided to notice me, no one else knew about this and after a while when I'd settled down he started to wrap my arms and stop the blood from pumping out. He got me a huge sweatshirt to hide in and he never said a word to anyone. He kept me safe that whole trip and I still think that he is my guardian angel, my love for him will last forever and that is the one and only that gave me something to be proud of, I finally existed.
It all began for real at my first camp out with the kids my age, I ended up in a huge fight and I just wanted to take my own life. I locked the door to our room while the rest of the group had dinner, went in to the bathroom and locked that door to.This was the first time I've ever gone that far and I thank god for his support. This was not any camp, this was a camp with church and what I just told you is one of many reasons why this happened. The other was that one of the volunteers’ made me stay in his bed one night against my will. But that is another story. Don't worry, I am ok and I'm loving life. And I will always be thankful for everything that has happened; otherwise this would not be ME.
Thank you for reading my story, it might be too much to talk about here but this is why I think that everything that happens, happen for a reason.
så många tankar
Sitter här och njuter av lugnet. Har sakta men säkert kommit tillbaka från sthlm och jag förundras varje gång jag är där över tempot och misstänksamheten som tycks synas i människors ögon. Flera människor har närmat sig försiktigt i hopp om att jag kan svara på frågor som : vet du var sergels torg ligger? osv.... Det är nästan så att dom ber om ursäkt redan innan dom ställt frågan.
Om man jämför hemma i min ministad så kan man se den eviga nyfikenheten och hur nya människor nästan jämt får ett eget följeslag för alla vill veta vem detta är. Så kommer man till storstaden där alla har sitt eget liv och sitt eget sällskap. Jag säger absolut inte att det ena är negativt och det andra är positivt, jag säger bara att jag förundras över hur skillnaderna ligger...
Det är så underbart att få komma till sthlm och bara vara, få gå runt på gatorna i sitt eget tempo och låta blicken vandra över byggnaderna och även iakta människorna runt omkring. Men det är desto mer underbart när jag kommer hem, stiger av bussen och känner mig välkommen genom att människorna vinkar och ler när man kommer gående. Hur jag känner mig säker och lugn i mörkret på väg hem.
Sitter och funderar på hur ett av mina projekt ska komma att bli. Har kastats in i något som jag aldrig gjort förut. Jag ska se till att vi får artister till vår stad och i rätt sammansättning. Det ska vara rätt pris, rätt namn och rätt dag. Men att då hitta runt i denna stora djungel är svårt när många redan har sitt kontaktnät och har ett osynligt skydd om sig i "rädsla" för alla dessa golddiggers.... Självklart förstår jag detta och jag vet ju själv hur mina drömmar kan gå.... Men ibland önskar jag mig en liten ängel som kan visa mig rätt väg....
Angående mina drömmar så vill jag så gärna träffa rätt människa med rätt kunskap som bara kan säga svart på vitt om det är någon idé för mig att ta min sång på allvar och boka lektioner för att utvecklas. Någon som kan hjälpa mig även att inse att scenskräck bara är ett påhitt för det tycks jag inte förstå själv.
Jag blir 27 i år, det är lite sent för att komma in i liknande brancher men jag vill i alla fall kunna kanske sitta med gitarr och spela i en trädgård på sommaren med cafégäster runt omkring mig. Tänk att få ge den gåvan till människor, en sång där man kan relatera till situationer och där man kan hitta ett lugn. En bit av lyx i vardagen där man kan få drömma sig bort..... Tänk om jag fick ge det till en annan människa.
Jag antar att det är lite därför jag alltid älskat mitt jobb som servitris. Hur jag ser mina gäster som underbara människor och det är mitt jobb att ge dom en lugn stund där ingenting kan komma in och störa deras njutning av livet.
Men jag antar att skolan är mitt allt just nu tillsammans med min älskade rob samt min hund... Jag har fått en folkskygghet som gör att mitt hem är min borg just nu... 
not there yet
Jag har rätt mycket funderingar och idéer som jag vill å ur mig men så kommer tankarna att det här låter inte riktigt klokt.
Anywhooo,
har ett internet som suger och många av mina bokstäver försvinner. lite irriterande när man bara vill kladda ner tankar snabbt och det blir bara en konstig uppsättning av bokstäver...
Hej så länge
still hurting inside
I can see the rain thru the window. I know I'm still hurting inside
I wish I could stop the teardrops but I need a friend on my side
No more words can help me but I'm hoping for you to stay
I need you to hear my story cause no one else know how to play this game
Feelings will make you smile
feelings can make you cry
I wish I could show my feelings
but they are still inside
The game we play towards each other is the game that will never end
We put a face on forever, a face to an endless game
When will we ever love one another when we can't even see our selves
The people we have all around us, are they ever our true friends
Feelings can make you smile
feelings can make you cry
I wish I could show my feelings
but they are still inside
What if everyone around us could feel our true thoughts
Do you think they would stay among us or would they be long gone
Promise to always listen, promise to always care
I love you now and forever, I promise to be right here
för dig
jag mötte dig för första gången med svetten rinnande i handen
hur vi kastades in i en lek som nu är min enda verklighet
den smärta jag burit så länge blev nu en bortglömd dröm
för du kröp upp hos mig och nu får jag äntligen min sömn
ljuset sticker i ögonen men leendet finns där någonstans
dina andetag är tunga men jag vet att det är min chans
att känna hur du ligger bredvid mig här just nu
är glädjen som jag saknat, för nu är det min tur
du höjde mig till skyarna och jag fick aldrig komma ner
du svek mig så förbannat och jag ville inte mer
du visade mig missbruk
du visade mig hat
jag trodde jag kunde hjälpa
men det blev aldrig mitt eget val
idag så är du fortfarande kvar här hos mig
jag hatar, jag älskar, jag vill vara hos dig
jag ser dig på distans men vägen tillbaka är lång
nu tänker jag på dig för detta blir min sång
En sång om saknad för allting här
du är för alltid den jag har kär
Stanna hos mig och bli min man
för jag vet att ordet älska är faktiskt det vi kan.
Detta är steg 1
För mig är detta första raden i min bok, boken med ett nytt kapitel och ny handling.
För mig är detta mina första staplande steg mot frihet, friheten där min sång kommer till liv och mina tankar blir mina texter.
Alla mina upplevelser hur ont dom än har gjort mig så är dom den hjälp som jag tror jag behövt. Alla människor behöver sin egen tid att bearbeta vad som händer, jag har behövt över tio år men nu är det dags att låta allt komma ut för att äntligen få njuta av frihet.
Jag är beredd att få skrapsår när jag faller men jag vet även att tiden tar bort smärtan men lämnar ett ärr...
Dessa ärr kommer jag för alltid vara tacksam för, dom har gjort mig till den jag är idag.
